Förlossningshistoria – när Melwin föddes

Natten till lördag 22 juni vaknade jag som alla andra nätter med att gå på toa minst en gång i timman, det som skulle skilja sig ut denna gång var att vid 06 tiden på morgonen så gick vattnet. Förvånad tog jag mig upp ur sängen för här sipprade det på, ställde mig vid sängkanten till Vetle och väckte honom medan det rann fostervatten längs benen. Konstigt nog var jag hur lugn som helst och kände mig mest avslappnad och förväntansfull, nästan så jag tyckte det var mysigt. Mannen därimot var mer stressad och klar för att dra till förlossningen medan jag stod i duschen, tog det lungt och pratade med en barnmorska för att därefter börja packa ytterligare saker jag ville ha med till BB. All tid i världen typ. Efter en stund när allt var färdigpackat så tog vi taxi ut till Ahus.

När vi kom upp till förlossningen möttes vi av glada och trevliga barnmorskor och fick komma in direkt till føde B avdelningen, det är där man har tillgång till all smärtlinding om man önskar det. Anledning var att det var fullt på obervationsavdelningen, hej högsäsong! Men för min del gjorde det ingenting att vi redan var på plats och fick oss ett eget rum. Efter nån timmma eller två började jag känna av den där molnande värken i magen men det var inte mer än så. Fick träffa en läkare som gjorde tillväxt ultraljud eftersom jag några veckor tidigare fått reda på att jag hade drabbats av svangerskapsdiabetes och inte hunnit komma på någon kontroll än. Vilket jag var väldigt nervös för då jag hade fått besked om att vår son skulle väga runt 4,2 kg vid fullgången graviditet och det gjorde det inte bättre att få höra det när jag led av extra ångest inför en vaginal förlossning. Läkaren tippa på att Melwin skulle väga runt 3 kg så där kunde jag andas ut för stunden. Redan där börja jag nämna att jag vill ha kejsarsnitt och att jag egentligen väntar på en remiss från sjukhuset om samtal om det.

Eftersom jag befann mig i vecka 35+2 när vattnet gick så fick jag vara kvar under observation, dropp med antibiotika sattes in via en venkateter i handen för att förhindra infektion för lilleman. Fick besked om att sätts inte förlossningen igång inom 3 dagar så skulle de sätta igång mig, något jag inte alls var så sugen på. Men jag hade på känn att lilleman ville komma ut snarast. Nån timma eller två efter vårt möte med läkaren började förvärkarna komma och jag kände mig taggad, det här gick ju hur fint som helst och ju mer tiden gick desto mer kom andningen till hands som jag hade lärt mig på födekursen. Förvärkarna höll på länge utan att det skedde nånting, hade jag varit fullt gången i graviditeten hade de skickat hem oss. Istället var både jag och mannen exalterade över vad som skulle komma och vi klockade alla mina värkar som visade sig vara ojämna. Under lördagen fick vi träffa en hel del härliga barnmorskor under deras pass. Konstigt nog träffade vi aldrig nån svensk barnmorska men därimot en norsk barnmorska som bodde i Stockholm men jobbade i Norge. Annars kan man ju tycka att det är svenskar överallt här i Norge 😉

Fram mot kvällen började värkarna trycka på och de kom med jämnare mellanrum, Vetle klockade fortfarande med hjälp av en app på telefonen. Nu kom verkligen andningstekniken till hands och barnmorskorna berömde mig för att jag tog mig så fint igenom värkarna med andningen. Kändes som jag inte hade något annat val! När vi började närma oss midnatt så känner jag hur sliten och trött jag är efter att ha knappt sovit sen natten till fredagen så tar vi ett beslut om att jag får smärtstillande tabletter och en sovtablett så jag får vila mig lite. Lägger mig i sängen men känner oro i kroppen samt att värkarna trycker på ännu mer. Ringer på barnmorskan och säger att det funkar inte, jag har för ont för att ligga ner i sängen och kan absolut inte koppla av så jag får en spruta med morfin i rumpan ihop om att få sova lite. Lägger mig ner i sängen igen och försöker vänta ut till att det ska börja värka men nej, det gör fortfarande för ont och jag ringer på barnmorskan igen. Nu är klockan ca 4 på natten och jag går mest runt med min kära vän, gåstolen fram och tillbaka mellan sängen och badrummet. Det som var mest “skönt” för mig var att stå upp och det med hjälp av gåstolen. Nu känner jag att jag är ännu mer orolig, trött och nästintill panikslagen för nu känner jag att det är dags för lilleman att komma ut. Men jag vill ju ha kejsarsnitt och börjar tjata om det. I mitt förlossningsbrev skrev jag hur rädd jag var inför vaginal födsel och var helt redo att lägga mig på operationsbordet för att snittas upp bara jag slapp föda vaginalt. Barnmorskan lugnar mig och vi pratar om risken för kejsarsnitt och jag blev för stunden lugnare och konstigt nog gick tiden. Hon kommer in senare igen för att titta till mig och hon märker hur intensiva mina värkar är och hur ont dem gör så vi fick gå in själva födestuen. På Ahus har man som regel tillgång till en födestue som totalt har tre rum i rummet, en födestue där förlossningen sker, ett stor badrum med seperat toa och hörnbadkar samt ett kontrollrum.

Att gå in i födestuen var som att komma till ett fancy hotellrum av något slag, födesängen var lila och formen såg ut som att vara en åtta. Trodde jag för en stund var på nå designsjukhus!  Jag fortsatte att hänga på min gåstol och ta mig igenom värk efter värk samtidigt som jag blev introduserad av min blivande bästavän, lustgasen. Han och jag hängde tillsammans från strax efter kl 06.00 på morgonen och framåt. Jag hade inte så stor peijling egentligen på vad lustgasen skulle ge mig men barnmorskan berätta att det skulle få mig att slappna av mer och då gör inte värkarna lika ont. Fick även frågan om jag ville ha frukost men att äta vid det tillståndet var inte på tal om men tacka och tog emot en energidryck som smaka så sött så jag skippa det. Därimot tacka mannen ja till frukost så med ryggen vänd mot honom så kände jag min irritation över att han satt och åt medan han kollade på mig som om jag vore nå jäkla atttraktion på tivoli.

Nu var det dags för ett skiftbyte av barnmorska och jag fick en ny trevlig dam som hette Anne, och hon ville se hur mycket jag var öppen för nu var det dags för epidural som jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha. Eftersom jag hade så dålig upplevelse när jag låg inlagd på födeavdelningen på Ullevål veckan innan så bad jag dem att vänta så länge som möjligt med kolla nedtill om hur öppen jag var. Det visa sig att jag redan var 10 cm öppen och bebis var på väg ut! En glad och förvånad barnmorska ringde på klockan och det blev full aktivitet och nu skulle förlossningen starta! Utan epidural för det var försent..

Cirka 08.40 på söndagsmorgonen den 23 juni är det dags för mig att ta itu med mina krystvärkar, det är nu bebis vill ut och jag måste hjälpa till.. Men nu var det minsann färdiglekt med lustgasen som jag koste mig med under morgonen. Jag känner hur jag automatiskt vill trycka på när en värk kommer och barnmorskan ger mig besked att köra på. Jag skriker som en stucken gris och det känns som om jag ska spräcka mina egna trumhinnor. Helt plötsligt är värken över och jag kan andas ut och pratar med barnmorskan och sköterskan som är i rummet. Får lite panik för det känns som om jag ska bajsa på mig och det känns otäck där nere. Nu var det dags för en värk till och jag fortsätter att skrika som en galning, så pass att jag samtidigt funderade på om jag hördes ända ut till korridoren och skrämde upp alla andra födande kvinnor på avdelningen. Fick besked om att sluta skrika och istället samla luft i bröstet och hålla det inni mig medan jag trycka på vid varje värk, tillslut fick jag till det. Samtidigt som jag känner en obehag om vad som sker mellan benen på mig så känner jag mig ändå väldigt trygg och passar på att vila mig mellan varje värk. Känner att de lägger mot en varm klut mellan benen på mig, precis vad jag har bett om att de ska göra i mitt förlossningbrev. Det var för att minska risken att spricka och göra det mer behagligt för mig. Samtidigt blev jag baddad med en kall klut på pannan, fantastisk. Får besked om att vänta med krysta för huvudet är i det skedet då det åker ut och lite in.  Mannen fick i uppdrag att ge mig stöd och hålla mig under huvudet, samtidigt som jag kunde höra honom stå där och snyfta. Sjuksköterskan Hanna gav mig masken igen och jag trodde jag skulle få lustgas men det var vad jag tror oxygen. Mannen får ta över och hålla masken för mig och jag blir irriterad att han inte gör som jag ville ha det, jag trodde det var lustgas och ville bara ha mer. Ytterligare en värk kommer och jag samlar kraft och pushar på. Nu kunde de se huvudet på den lille och han hade minsann en massa hår! Nu från ingenstans får jag extra energi och jag krystar på, vilar, pushar, vilar.. Och där 09.13 ploppar Melwin ut och jag känner hur jag blir tömd både av energi, bebis och smärta. På ca 30 minuter hade jag krystat ut min son och det var tydligen fort för en förstagångsföderska. Barnmorskan Anne och sjuksköterskan Hanna stryker mig om kinden och berömmer mig för hur duktig jag har varit som har klarat det så bra utan smärtstillande och att jag var gjord för att föda barn.

Jag ligger helt utmattad på sängen medan jag hör Melwin skrika i bakgrunden, barnläkaren tar en titt på han och jag hör att han säger att det är en frisk och stark pojke som är född. Jag får frågan om jag vill ha honom upp på mitt bröst men jag vill återhämta mig, istället får mannen ta av sig på överkroppen och hålla om sin nyfödda son och jag hör hur Vetle gråter sina glädjetårar i bakgrunden. Nu ska moderkakan ut och jag känner hur barnmorskan drar lite lätt i navelsträngen, trycker till lite lätt på min mage och ber mig hosta till och där kom den ut. Får besked från barnmorskan att hon vill ta en titt och se om jag har spruckit något och resultatet var endast några “skrubbsår” som behövdes sys nån enstaka stygn. Jag har fått frågan om det gjorde ont att sys och nej det kändes inte och jag blev bedövad med gel.

När jag är färdigsydd och klar så får vi gå in i kontrollrummet, lägger mig på sängen och får Melwin brevid mig. Än hade jag inte fattat att han var vår son. Vi myser som en familj samtidigt som jag inte helt hade landat efter mitt livs resa. Plötsligt så märker jag hur blå han blev och helt livlös, försöker skaka liv i han men han försvinner. Drar i snöret för att ringa efter personal, ber Vetle springa ut och hämta dem samtidigt som jag håller min nyfödda son i famnen. Personalen kommer springandes in och greppar tag i Melwin samtidigt som de i farten springer in vidare till födestuen.. Jag ligger kvar där i sängen, konstigt nog helt lugn men rädd. Ska vi förlora vår son nu när vi precis har fått honom? Efter en stund hör jag hur Melwin gråter igen, både jag och Velte andas ut igen. Vi får honom tillbaka och han börjar återfå fin hudfärg igen. Läkaren berättar för oss att han mår fint och att han kan ha utsatts för en chock av morfinen jag fick tidigare på natten.

När allt har lugnat ner sig så får vi lite mat i magen i form av toast och saft att skåla med, och in kommer sköterskan Hanna med en svensk och norska flagga dagen till ära. Vi blir förflyttade till barselavdelningen för obervation för Melwin då han föddes som prematur. Men vår tid på barselavdelningen som varade i 6 dagar delar jag med mig av en annan gång.

Jag är otroligt tacksam för all den stöttning, hjälp och omtänksamhet jag fick av alla barnmorskor under vår tid på förlossningen. Helt underbar personal! Jag kunde nog aldrig drömma om en bättre förlossning fast det blev helt tvärtemot vad jag egentligen från start hade sett framför mig, för jag var ju fast besluten om kejsarsnitt. Känner nu i efterhand att jag är otroligt stolt och stark person som födde vaginalt utan smärtstillande trots att jag hade den enorma förlossningsångesten. Om jag kan tänka mig att gå igenom detta igen? Svar JA!

Melwin1daggammal

7 comments

  1. Nikita says:

    Men åh va fin berättelse !
    Bra jobbat !!
    Otäckt att han blev livlös där bara :/

    Älskar å läsa andras förlossnings berättelser 🙂

  2. Hanna Z | Mamma Mode Skärgårdsliv says:

    Ja så typiskt! Fick tacka nej, känner mig verkligen inte på topp så hade nog inte kommit iväg. Sjukt tråkigt för det hade varit en himla rolig grej. Shoppa till bra priser och så:)

    Jag älskar min portal. Trivs toppenbra! Nu vet jag inte om det är skillnad när man själv startar blogg eller när man blir förfrågad som jag blev. Då hjälpte dom mig med hela flytten och varenda grej jag vill ändra på, lägga till eller göra annorlunda hjälper dom direkt. Svarsfunktionen hade jag tex inte från början, men det ordnade dom snabbt för jag bad om det, och massa andra smågrejer. Grym support och trevligt bemötande. Hade telefonkontakt flera ggr i veckan med Hugo i början så allt blev som jag ville ha det, och även nu är hjälpen bara ett samtal bort. Nöjdare kunde jag inte vara så bara massa tummar upp! 🙂

    Fin berättelse! Så häftigt det är att föda barn ändå och tänk att det är så olika för alla.

    • fruroeim says:

      Tråkigt att ni inte kom iväg på VS eventet men så är det 🙂

      Så bra att du trivs! Bloggen ser väldigt fin och fräsch ut så förtår att du är nöjd och trivs 🙂 Jag har fått superbra hjälp här på bloggportalen också med flytt och de problem som har uppstått i samband med att jag flyttade min blogg från blogg.no men är lite osäker på om jag verkligen trivs att blogga här på portalen men det är så mycket styr att flytta runt bloggen tycker jag. Du bloggade väl för Josefines bloggportal förrut också va? Var inte det nå bra?

      Tack snälla, är lättad att jag ändå fick en ”drömförlossning” efter min graviditet som var allt annat än en dröm för jag åkte på alla krämpor och problem man kan ha under en graviditet hehe.

  3. Katrin says:

    Åh vilken fin förlossning du fick, men fy vilken mardröm och se M bli helt blå…så skönt det gick bra!
    Och han är ju så söt 🙂

    Tack för att du delar med dig, finns inget finare än att läsa om förlossningar 🙂

    • fruroeim says:

      Ja, jag måste hålla med om att min förlossning var fin och över all förväntan! Jag hade jättejobbig graviditet och åkte på alla krämpor man kunde få så att få en ”drömförlossning” satt på sin rätta plats 🙂

      Tack snälla för det, han liknar mest sin pappa 😉 hehe. Ja, jag tycker också om att läsa folks förlossningsberättelser, fint och intressant 🙂

Kommentera